Nodrepresentanternas tankar om SPIRIT - så ökar vi användningen av anläggningarna

I början på juni ska SPIRIT-projektet lämna förslag på hur en nationell innovationsarena kopplad till landets stora avancerade forskningsinfrastrukturer kan etableras, samordnas och drivas.

Martin Sahlberg, Uppsala universitet

Vad har projektets regionala nodrepresentanter för förväntningar vad gäller innovationsarenans förmåga att öka den industriella användningen av forskningsanläggningarna, och utveckla såväl företagens innovations- och förnyelsetakt, som Sveriges internationella konkurrenskraft?

Alla nodrepresentanter är samstämmiga i att det behövs en nationell struktur för att få med sig industrin, där förhoppningen är att SPIRIT-projektets upplägg, med sju noder från norr till söder, ska permanentas. Noderna måste arbeta aktivt för att skapa engagemang, intresse och kompetens hos företagen, och knyta till sig excellenta forskare med erfarenhet av att använda neutroner och synkrotroner.

Ekaterina Osipova, Luleå tekniska universitet

– Att ta nya industrianvändare i handen. Det är den absolut viktigast uppgiften för noderna. Det handlar om att faktiskt visa hur man gör. Vi vill koppla forskare till oss som har kompetens inom de relevanta frågeställningarna och som kan bidra med att lösa de problem industrin har, säger Professor Martin Sahlberg, nodrepresentant för Nod Mitt, och verksam vid Uppsala universitet.

Enligt nodrepresentanterna kan stödet ta olika former, och exempelvis handla om att hjälpa företag att ansöka om stråltid, förbereda och utföra olika experiment, eller göra en beställning av experiment. Forskarna vid de regionala noderna bör också agera bollplank vad gäller olika analyser, och vara en kontakt in till forskningsanläggningarna.

Martin Sahlberg får medhåll från både Nils Skoglund, universitetslektor vid Umeå universitet, och representant för nod Norr Undre, och Ekaterina Osipova, Rådgivare inom forskningsinfrastruktur vid Luleå tekniska universitet, och representant för nod Norr Övre.

Nils Skoglund, Umeå universitet

 – Rent krasst handlar det om att noderna måste kunna avsätta arbetstid för kompetenta forskare att bistå företag med praktisk hjälp och tillgängliggöra den kompetens som finns. Om forskarnas stöd till industrin ska trängas in mellan egen forskning, undervisning, och forskningsansökningar utan att det finns finansierad tid blir det inte bra, säger Nils Skoglund.

 – Det måste finnas två perspektiv inom noderna. Dels måste forskarna kunna metoderna och vara insatta i vilka möjligheter som finns på anläggningarna, och dels måste de kunna kommunicera med företag och förstå hur man får till ett bra samarbete, säger Ekaterina Osipova.

Professor Gunnar Svensson, verksam vid Stockholms universitet, och företrädare för nod Stockholm, ser gärna att en variant där nodforskarnas arbete blir en naturlig del av deras akademiska karriär; en viktig del vid sidan av deras rena akademiska forskning. Det ger dem erfarenhet av industrinära projekt.

 – Dessa forskare kan skapa viktiga kontaktnät ute bland företag och inom akademin. Efter projekten är slut kan de antingen jobba kvar på universiteten eller få jobb hos företagen.

Gunnar Svensson, Stockholms universitet

De flesta nodrepresentanter anser också att noderna bör hjälpa industrin med att hitta rätt teknik för rätt experiment och bistå med hjälp för att avgöra om ett experiment ska genomföras på MAX IV, ESS eller motsvarande, eller i ett mindre laboratorium (en så kallad instegsmiljö). Detta för att säkerställa att anläggningarna används så optimalt som möjligt.

Professor Aleksandar Matic, företrädare för nod Väst, och verksam vid Chalmers tekniska högskola håller däremot inte med:

 – Jag ser det inte som nodernas uppgift att guida industrin vidare vad gäller de metoder som redan finns. Andra aktörer gör redan detta. Vi måste verkligen fokusera på det som är vårt uppdrag: att öka användandet av synkrotroner och neutroner inom industrin; genom att presentera de möjligheter som finns.

Just att framhålla möjligheterna med anläggningarna är annan viktig aspekt i det framtida arbetet med att öka den industriella nyttjandegraden. Aleksandar Matic betonar vikten av att kommunicera till industrin via plattformar och miljöer där industrin redan finns, som till exempel kompetenscenter (KC) eller andra organisationer.

Aleksandar Matic, Chalmers tekniska högskola

 – Vi kan inte tvinga på någon det här. Lyckas vi inte förklara mervärdet av dessa sorts experiment får vi inte med industrin. Vi måste närvara där de är, och fokusera på hur man adresserar deras problem.

Ekaterina Osipova framhåller att omfattande kommunikationsinsatser kommer att krävas för att nå ut:

 – Vi behöver berätta vad vi gör på noderna. Det finns många olika intressenter, och vi måste samspela med ett stort ekosystem av forskare, företag, organisationer, anläggningar och finansiärer. Vi får inte underskatta kommunikationen.

Gunnar Svensson menar att utmaningen att skapa intresse och engagemang hos industrin är en jättefråga. Större än bara kommunikation, eller praktiskt stöd vid mätningar och stråltidsansökningar.

 – Det kommer att ta tid. Stora företag har redan egna forskningsavdelningar, men mindre företag har vare sig tid eller pengar och ofta inte heller rätt kompetens. Det är en svår nöt att knäcka, säger Gunnar Svensson.

Martin Magnuson, Linköpings universitet

Ett sätt att locka företag att nyttja anläggningarna är att se över hur stråltiden allokeras på anläggningarna menar han. Det finns nämligen en inneboende konflikt mellan företagens behov att ta fram återkommande standardiserade experiment som stöd i produktutveckling eller kvalitetskontroll och forskningens fokus på excellens och nya forskningsresultat.

 – Om stråltiden fördelas helt på excellens passar företagen inte in, det bara är så. De behöver bygga upp sin kompetens. De behöver se att dessa experiment bidrar med något till deras produktionslina. Då kanske de köper tid. Jag tror att vi måste vara öppna för att industrinära forskning inte alltid är excellent, säger Gunnar Svensson.

Professor Martin Magnuson, nodrepresentant för Nod Öst menar i sin tur att Vinnovas pågående utvecklingsprojekt för ökat industriellt användande av neutron- och synkrotronljusbaserade tekniker kan fungera som en inkörsport för företag som vill använda teknikerna. Noderna kan hjälpa företagen att utnyttja dessa möjligheter.

 – För vissa företag är det till och med fördelaktigt att köpa stråltid (6-7kkr/h, ~160.000 /dygn). Ett lyckat resultat förutsätter dock att tiden kan utnyttjas på ett effektivt sätt under rätt förutsättningar av en grupp personer som är kunniga och vana vid förberedelser av prover och vet hur experimenten ska genomföras, såsom värmnings/kylnings-procedurer samt hur data ska analyseras.

Andra nodrepresentanter, som Ekaterina Osipova, menar att det är viktigt att MAX IV och ESS tar fram olika erbjudanden för att söka stråltid beroende på vad som är målet med experimenten.

 – MAX IV och ESS kommer inte att kunna ge alla stråltid. Vi måste reservera tid för de problem som är tillräckligt stora och banbrytande, som kan göra stor skillnad. Nio av tio problem kan lösas i instegsmiljöer, så en stor vinst är om företagen kan få till ett bättre samarbete med dessa miljöer. Det ser jag som en stor fördel med innovationsarenan, säger Ekaterina Osipova.

 Martin Sahlberg delar Ekaterinas Osipovas åsikt:

 – Man måste ha en dialog med industrin om frågeställningen: vad är bästa lösningen, och var ska experimentet genomföras? Som jag ser det ska bara de bästa experimenten få tillgång till anläggningarna. Kan man lösa frågeställningen med en enklare lokal infrastruktur är detta såklart den bästa lösningen.

Oavsett hur frågan om stråltid ska lösas på sikt, behöver företagens kompetens byggas upp på olika sätt. Kompetenshöjningen behöver ta många former, menar nodrepresentanterna, även om det praktiska stödet från forskare vid noderna blir den allra viktigaste insatsen.

 Några förslag handlar om utbildningsinsatser, exempelvis att föra in utbildningar om teknikerna på civilingenjörsutbildningar runt om i Sverige.

 – Tar universiteten in en utbildning om teknikerna på alla civilingenjörsutbildningar har vi höjt kompetensen inom fem år. Dessa personer kommer sedan ut på företag och kan driva experiment, och bygga upp kontakter med akademin, säger Martin Sahlberg.

Adam Wikström, LTU Business

Adam Wikström, affärsutvecklare vid LTU Business, som också ingår nod Norr Övre, anser att innovationsarenan skulle kunna erbjuda kurser både fysiskt och på distans inom olika tekniker, med fördel i samarbete med olika lärosäten.

 – Det är en stor tillgång att arbeta nationellt. Olika lärosäten har ju starka forskningsområden och kan erbjuda olika kurser och plattformar. Jobbar vi ihop kan vi driva kompetenshöjning mer effektivt.

 Riktade satsningar inom olika kompetenscentrum i Sverige behövs också, menar Aleksandar Matic.

 – Vi måste öka kompetensen inom befintliga KC:s, där vi faktiskt har den största volymen av industrisamarbete idag. Kan vi göra detta har vi nått långt. Sedan måste vi ju också få med industri som inte är med i KC:s. Där handlar det om att öka kunskapen om teknikerna på universiteten, där nyutexaminerade forskare kan få jobb inom dessa industrier.

Fredrik Melander, Lunds universitet

Klarar innovationsarenan att etablera nodverksamheten och ett fungerade nationellt samarbete, är alla nod-representanter övertygade att det finns stora möjligheter att lyckas med att öka den industriella nyttjandegraden på sikt. För det är nu det gäller: utvecklingen på MAX IV går snabbt, och snart öppnar ESS.

 – Det är viktigt med nationell sammanhållning nu när vi har kommit så här långt samtidigt som vi tar hänsyn till att samarbetet mellan universiteten och industrin ser väldigt olika ut i olika delar av landet, säger Fredrik Melander, projektkoordinator vid Lunds universitet, och representant för nod Syd.

 –  Lärosätena måste nu ta en aktiv roll i att ta arbetet vidare. Noderna måste finnas just vid universiteten eftersom det är här den nödvändiga kompetensen, användarna och instegsmiljöerna finns för att bygga samverkan med industrin och en effektiv uppkoppling mot forskningsanläggningarna.

Nils Skoglund påtalar vikten av att stötta företag i hela Sverige.

 – Nu har vi möjlighet att jämna ut de geografiska skillnaderna mellan norr och söder. SPIRIT bör verka för att ta fram resebidrag för företag. Vi kan inte dra alla industriers förmåga att ta sig till anläggningarna över en kam.

Samtidigt måste miljöerna runt forskningsanläggningarna i Lund fortsätta att utvecklas menar Fredrik Melander.

 – Anläggningarna finns i Lund och vi har ett nationellt ansvar att erbjuda ett så bra upplägg som möjligt för de industrier som kommer hit. Det omfattar allt från boende, möjligheter att kunna analysera sina resultat och enkla och smidiga processer för att genomföra experimenten. Detta är ett arbete som måste pågå parallellt med att utveckla nodernas regionala arbete.

Slutligen måste SPIRIT etablera en varaktig nationell struktur – något långsiktigt som pågår i minst ett decennium menar nodrepresentanterna.

 – Min erfarenhet av att arbeta med Big Science Sweden är att kompetens bygger man långsiktigt, relationer likaså. Ju mer man jobbar med företag, desto bättre förståelse får dem för forskningen. Om vi har en långsiktighet i processen så blir samarbetet också enklare över tid, säger Ekaterina Osipova.

 Gunnar Svensson håller med:

 – Det är ingen poäng att sätta igång om vi inte kör i minst tio år. Det kommer ta tid för företag att ta till sig detta, att bli nyfikna på vad som finns, och kunna se ett bredare perspektiv. Målet är ju att det inte ska finnas något företag i Sverige som skulle kunna ha nytta av teknikerna som inte använder dem.

Om SPIRIT-projektet

SPIRIT är tidsbegränsat och löper från juni 2022 till och med maj 2023.

Projektet leds av URFI, Universitetens Referensgrupp för Forskningens Infrastruktur, och koordineras av Lunds universitet, i samarbete med Chalmers tekniska högskola, Linköpings universitet, Luleå tekniska universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet, och Uppsala universitet.